SEXRASISM

En scen ur den svenska filmen En gång i Phuket (2011), som utspelar sig i Thailand. En svensk kvinna med östasiatiskt utseende, kanske är hon adopterad, har blivit stucken av en rocka. En vit svensk man bär henne längs stranden, då de möter en annan svensk kvinna – som mannen är romantiskt intresserad av. Poängen med scenen är att den vita kvinnan tror att den östasiatiska kvinnan är prostituerad.

– Det här sker på fem sekunder, men publiken förstår direkt att det är en komisk situation och skrattar. Där har vi synen på östasiatiska kvinnor i ett nötskal. Hon blir genast sexualiserad, säger Tobias Hübinette, forskare vid Mångkulturellt Centrum i Botkyrka.

Han säger att det pågår en »hypersexualisering« av östasiatiska kvinnor. De är alltid sexuellt tillgängliga, enligt den västerländska fördomen. Historiskt har den här stereotypen fått fysisk form i geishan. Den japanska sällskapskvinnan blev i västerländska ögon helt enkelt prostituerad. I dag handlar det framför allt om »äktenskapsmigration« från sydostasiatiska länder – eller sexköp på plats i den delen av världen.

Tobias Hübinettes forskning handlar om hur östasiater framställs i samtida svensk kultur, men också om adopterade asiaters situation i Sverige. För honom är det tydligt att vi i Sverige är närmast besatta av östasiatiska kvinnor och deras sexualitet. Det finns en hängiven subkultur bland män som »uppskattar« östasiatiska kvinnor.

– Dels för deras utseendes skull och för man tror att de är mer sexuellt tillgängliga, men också för att man upplever att de har andra förväntningar på relationer än svenska kvinnor. Att de helt enkelt är mindre jämställda.

»Östasiatiska kvinnor blir heterosexualiserade. De blir en projektionsyta för den manliga fantasin om en heterosexuell kvinna. Hon är feminin, vacker och alltid sexuellt tillgänglig.«

Det är en värld där man uppfinner sina egna begrepp och delar med sig av sina erfarenheter från veteraner till nybörjare. På internetforum som till exempel Flashback tipsar man varandra att prova ett »guldunk«, att ha sex med en adopterad kvinna i Sverige, för att se om det är någonting man tycker om innan man reser till Asien. Tobias Hübinette säger att det som händer när svenska män talar med varandra på det här sättet är att östasiatiska kvinnor blir heterosexualiserade. De blir en projektionsyta för den manliga fantasin om en heterosexuell kvinna. Hon är feminin, vacker och alltid sexuellt tillgänglig. Han menar också att dessa föreställningar hänger ihop med den massmedialt etablerade bilden av östasiatiska kvinnor.

– Vi är besatta av det här i Sverige. Det kommer hela tiden massor av reportage och artiklar om män som reser dit, för att ha sex eller för att hitta en partner.

Det är den bilden av den här regionen och de här människorna som ständigt återskapas, med män som rangordnar asiatiska länder utifrån hur åtråvärda deras kvinnor är som yttersta konsekvens. Tobias Hübinette säger att den vardagliga sexualiseringen av östasiatiska kvinnor kommer i skymundan därför att vi hellre pratar om öppen prostitution och utnyttjande som sker i Asien, eller om asiatiska kvinnor som har »importerats« till Sverige. Rasismen mot den här gruppen förläggs på en föreställning om norrländska ungkarlar som söker kvinnor i Orienten.

– Men denna hypersexualisering drabbar alla östasiatiska kvinnor oavsett hur de har kommit hit. Även dem som är adopterade.

Astrid Trotzig är författare. Hon kom hit som adoptivbarn från Sydkorea och har skrivit om hur det var för henne att växa upp i Sverige. För henne har fördomarna kring »köpefruar« varit ett av de mest påtagliga uttrycken för svensk rasism mot östasiatiska kvinnor.

– Om jag går på stan med en äldre man, till exempel min pappa, känner jag att jag får många konstiga blickar, säger hon till Ottar.

En gång när familjen var på semester råkade Astrid Trotzigs mamma höra hotellpersonalen tala om hennes man och dotter; att det var »fruktansvärt, vilken äcklig gubbe«. En vän till Astrid Trotzig, som också är adopterad, väljer i bland att »släppa loss« och vara så hämningslös som svenska män tycker att hon ska vara.

– Om hon till exempel ska åka Finlandsfärja säger hon att det är lika bra att hon »kör thaihoragrejen«. Det är ju ändå det som förväntas av henne.

Om Astrid Trotzig själv åker Finlandsfärja brukar hon låsa in sig på hytten. Hon upplever att stämningen runt omkring henne blir obehaglig när det finns mycket alkohol med i bilden. Att det finns män där som har fantasier om hur hon ska vara. Vad de skulle kunna få göra med henne.

»Om jag går på stan med en äldre man, till exempel min pappa, känner jag att jag får många konstiga blickar.«

Om den östasiatiska kvinnan är en heterosexuell fantasi så är den östasiatiske mannen hennes raka motsats. Han är inte attraktiv för svenska kvinnor, åtminstone inte enligt statistiken. Det är långt mycket vanligare att vita svenska män gifter sig med eller får barn med östasiatiska kvinnor, än tvärtom. Östasiatiska män gifter sig inom sin egen invandrargrupp, eller inte alls.

Simon Löfroth är adopterad från Sydkorea och har som frilansjournalist skrivit om den svenska synen på östasiater. Han kan med lätthet rada upp de stereotyper som får representera den.

– Det är ju också vanligt att man visar tuffa och tysta asiatiska män, som kampsportare eller lönnmördare. Men de är också alltid avsexualiserade.

Simon Löfroth säger att han inte kan komma på en enda östasiatisk man i en stor film eller tv-serie som varit en sexsymbol.

– Östasiatiska män får ju inte vara ihop med vackra västerländska kvinnor, i alla fall inte i filmer som ses av en stor publik.

Det är inte den rollen som östasiatiska män spelar i vår kultur, konstaterar Tobias Hübinette. Han menar att den bild vi skapar av icke-vita grupper handlar om att bekräfta vår bild av oss själva. Vi ser östasiatiska kvinnor som osjälvständiga och sexuellt medgörliga därför att vi upplever svenska kvinnor som starka individer som bestämmer över sina egna kroppar. Därför får den östasiatiska kvinnan stå för en extrem form av femininitet. Samtidigt ses svenska män som rejäla och virila, så östasiatiska män blir i våra ögon impotenta töntar och datanördar.

– I andra delar av världen kan det vara andra grupper som får den här rollen, men just svenska män ser ner på östasiatiska män för att bekräfta bilden av sig själva, säger Tobias Hübinette.

Tobias Hübinette säger att såväl östasiatiska män som kvinnor infantiliseras i västerländska ögon. För kvinnor kan det finnas en slags »positiv« underton i det, för att det är attraktivt att vara yngre. Männen blir bara impotenta. Simon Löfroth tycker att bilden av den asiatiske mannen, som töntig och asexuell, har påverkat hans självbild – åtminstone när han var yngre.

– Jag har ju samma blick på östasiater som en vit person har. Så när jag får komplimanger har jag ibland varit osäker på om de är allvarligt menade, så det är klart att det har ökat mitt bekräftelsebehov.

Det känns som om det finns en anspelning på fysisk attraktion, och på sex rent ut sagt, som är direkt kopplad till att jag är en kvinna med asiatiskt utseende«

Astrid Trotzig och Simon Löfroth vittnar om människors vana att att tala väldigt direkt om och med östasiater, när det handlar om deras utseende och sexuella värde. Som om de förväntas tåla vad som helst. När Simon Löfroth och hans flickvän reste i Frankrike var det en man som frågade henne om hon verkligen tänder på »den där sortens killar«. I sin bok Blod är tjockare än vatten (Bonniers, 1996) berättar Astrid Trotzig om någonting som hände en gång när hon stod och väntade på bussen. Intill henne stod en medelålders man, som plötsligt sa: »Ni är så vackra, ni asiatiska kvinnor. Det är bara ett problem med er. Ni är så jävla trånga.«

Det här sättet att tala med asiatiska kvinnor behöver inte komma i form av uppenbara sexuella trakasserier, det kan handla om mer vardagliga situationer, menar Astrid Trotzig. Hon har alltid upplevt att det finns starka föreställningar om hur hennes kropp är och hur den ska vara. Hon får ständigt höra kommentarer om att hon är »liten och nätt«. Det är alltid menat som någonting positivt, men hon kan uppleva att det är någonting med det som inte är helt okej.

– Det är sånt där som inte går att bevisa, men det känns som om det finns en anspelning på fysisk attraktion, och på sex rent ut sagt, som är direkt kopplad till att jag är en kvinna med asiatiskt utseende.

Erik Wiklund är frilansjournalist